Detta inlägget är tillägnat Elin. Det är en present till henne för att jag hade sönder hennes näsa.





Den 19 augusti år 1993 skedde ett mirakel hos familjen Berge/Johansson. Det var den dagen dom fick sitt första barn. Elin Marie Berge döpte dom sin lilla ängel till, för det var precis vad hon var - en ängel. När Elin föddes så upphörde regnet. Solen kom fram och sken starkare än aldrig förr. När Elin föddes fick dom  stumma på sjukhuset tillbaka talförmågan och dom döva fick tillbaka hörseln, och tur var väl det, för då fick dom nämligen höra Elins skratt. Ja, ni läste rätt. Elin skrattade alltså när hon föddes. Hon var inte som dom andra barnen som skrek. Då förstod man att hon var något speciellt.
Något ut över det vanliga, en äkta vän.

Åren gick och lilla Elin växte upp. Hon övervann sina talsvårigheter och nu kunde även hon säga R, som dom andra barnen redan kunde. Då förstod Elin att ingenting var omöjligt. Hon lärde sig därför att cykla. Några år senare kom en tjej som hette Jonna och stoppade en pinne i Elins cykelhjul. Cykeln gick naturligtvis sönder. Det fina med detta är att Elin fortsatte vara Jonnas vän, trots att Jonna fortsatte med sina hyss. Nu, ännu flera år senare har det dock gått så långt att Jonna bet sönder Elins näsa. Ingen vet hur det kunde bli så, men det viktigaste är att alla förstår innebörden och budskapet med denna text.

Ni kanske tror att historian om Elin slutar här, men det är så fel som det kan bli. Elin är bara 16 år, och har hela livet framför sej. Alltså kommer historian om Elin att fortsätta, i all oändlighet, och vi alla kommer att komma ihåg henne som den hjälte hon var (är). Har ni nån gång undrat hur ett mirakel ser ut?
Det ska jag visa er nu.